lördag 11 oktober 2014

Lycka - om en kväll på väg till Sandstensvägen

Grusgången knastrar och kasar runt under mina barns fötter när dom tumlar iväg mot det stora gula huset. Ytterdörren står på glänt, och jag skymtar det varma skenet från kökslampan. skymtar även en åttaåring med tandglugg som på håll redan ivrigt berättar hur hon lagt upp kvällens roligheter:
 - Först ska jag dansa lite - sen ska Emil filma och Matilda gör typ reportage. Och vi får ha chips i vardagsrummet vid synten!
Jag ropar ett "Ta det lugnt nu, så du inte ramlar" till den minsta vars skuttiga ben med små rosa tofflor trilskas lite i den glada galoppen. Fast jag vet att det inte kommer att hjälpa. Den store med luggen, stannar. Låtsas vara irriterad, men hjälper till när lillasyster blir lite för yster uppför stentrappan.
Jag blir ståendes utanför bilen.
Det är en sån där mjuk sensommarkväll. Där jorden blivit varm under dagen och sen doftar ljum och stark livskraft när luften svalnar av.
Dom är hos mig igen. Båda finns under min uppsikt, i min närhet. Dom har kviller och trygghet  i kroppen  - i den absoluta vardagsglädjen av att äta middag hos mina bästa vänner.
Jag inser att jag ler så stort så det nästan gör ont där jag stannat vid garaget. Just nu, just här - är livet fulländat.
Jag lyfter kassen med allt för mycket mat som jag ska laga till i det varma köket - vet att det snart kommer att stickas ett vinglas i handen på mig, en lökkniv i nästa - och sen få frågan "ska jag marinera kycklingen medan du förbereder grönsakerna?"
Jag hör att mina älskade ungar redan har gått in i sin lilla Sandstensvägen-trojka -  en 10 årig självklar och begåvad filmgrabb, en 8 årig dansfantast med en fantasi som vinden och en 6 årig som har ett jubel i kroppen för att hon får vara en del i allt - sång, film, dans. Och med en vuxentrygghet som ligger som en mjuk filt, som en osynlig kram runt hela alltet.
Fnittret klingar som en liten silverbjällra. Dags att att gå in. Skrattar till när jag själv nästan trillar i gruset. Dags att gå upp för trappan
Det är en torsdag, klockan är sex. Och jag är hel. Dom är hos mig. Och ur mig kommer en önskan om att hela livet ska vara så här enkelt. Precis så här enkelt. För just nu upplever jag en lycka som är svår att beskriva. Men jag är hel.

Det här gav mig Magnus en kväll när han stannade mig på grusgången, vi skulle laga kinesiskt, tror jag. Jag hade varit där många gånger själv- men han gav mig orden. Och leendet. Nu är du hel, det är rätt skönt att ha barnen igen, va? Med ett leende som betydde att jag inte ens behövde svara.  Tack för att du såg det




beskriv ett ord utan att avslöja det. Nöjd

Åh, med en suck av belåtenhet sätter jag mig tillrätta i restaurangsoffan.
 - Önskas något mer att dricka efter maten?
 - Nää, tack. Det är så bra.
Är glad att jag gick till träningen tidigare i eftermiddags. Hela dagen får en känsla av tillfredställelse.

Som en katt som slickar sig om munnen efter maten.

Första övning - Annas tankar om att jag åker

Tänk att hon äntligen kom iväg, fast hon inte mått så himla bra. Men jag tror att det blir ett lugn för henne, en plats att vila på, en plats att landa på. Jag har alltid tyckt att Annica borde skriva mer, men hon har väl som vi alla en smula dåligt självförtroende. 
Tror också att det här med att skriva i en grupp, att ha någon som leder och ett schema över skrivövningar kommer att piska henne i rumpan ordentligt.
Skrivande är ju ett både ensamt och oerhört disciplinkrävande arbete. Och Annica har verkligen inte nån disciplin, och inte gillar hon att vara ensam heller. Men jag tycker att hon skriver roligt och målande när hon väl får tummen ur. Förhoppningsvis hittar hon lite verktyg, får lite push och har väldigt, väldigt roligt. Tänk om hon börjar skriva på en bok? Och tänk om hon får vila lite i ett blått hav med en av sina närmaste vänner.

Klyschteatern ger...

KLYSCHOR.

Har inte alla indianer i kanoten.


Kaffekopparna skramlar hemtrevligt. Agda flinar till och lyfter koppen.
 - Har du hör på maken - Harald uppe i byn, han har minsann fått sitt på det torra.
Hennes väninna surplar girigt från sitt fat.
- Nämen, säger du det? Jaha, mycket ska man höra innan öronen trillar av.
 - Såg honom i affären i förrgår. Med nån dam som såg som något katten släpat in.
 - Jaha, se karlar. Det vet man ju hur dom är.
 - Minsann. Men jag tror nog att han har tagit sig vatten över huvudet. Flickungen är ju bara barnet.
Agda slänger ner tre sockerbitar  till i sin kopp.
 - Borde du inte hålla igen lite?
 - Äsch, man måste ju unna sig lite då och då.

Vänninan suckar.
Jaja. Vi kommer säkert att få vatten på vår kran - det där kommer aldrig att hålla, tro mig.
och det säger jag inte för att jag är avundsjuk.
Vissa saker går helt enkelt inte för  sig.
Agda smyger ner en sockerbit till
- Näppeligen.  Man har ju varit med om ett och annat.. så är det.
Nä, dra på trissor.f
Borta bra men hemma bäst.
Nu måste vi tänka på refrängen. Ett useende endast en mor kan älska.
Var fick du luft i från.
Vind i seglen.
Det bara kommer, som flickan sade.
Flika in tonårsgrejer, eventuellt?
Ofta.


Bajsar björnar i skogen.


Mod - otroligt svårt. Inte varit modig, men blev radiojobbet

MOD

Lista i punktform sju gånger när jag varit modig.


När jag gick hem och sade att jag ville separera.
När jag slängde ut alla ungdomar från huset bredvid.
När jag sade ja till jobbet på radion.

Frågan kom lite sådär apropå:
- Kan du tänka dig att vikariera lite?
Den mjuka telefonrösten hos en av mina nära vänner hade fått en glad klang.
- I direktsänd radio?, hostade jag ur mig.
 - Ja, det är bara nån miljon sådär som lyssnar. Ingen fara.
Jag sitter vid bordet på landet, och börjar frenetiskt pilla på fransarna på bordsduken.
Mats röst återkommer
- Annica?
Jag harklar mig och får till slut fram:
- På Sveriges Radio?
Han skrattade högt på andra sidan luren.
- Ja, det är där jag är producent - och har varit i alla år vi har känt varandra.
Kanske gick det två sekunder. Men för mig kändes som en eon av skräck, pulserande magnerver och taskigt självförtroende. Hela min kropp, hela mitt väsen skrek ett NEJ HERREGUD ALDRIG I LIVET. Nej, nej, nej, aboslut inte. Det finns inte en chans att jag vågar. Under detta korta tidsförlopp hann jag föreställa mig precis allt som skulle kunna hända. Allt från de skeptiska blickarna hos gamla erfarna tekniker som flinande synade mig uppifrån och ner - de legendariska programpresentatörerna som fnysande småskrattade bakom min rygg -  till tystnaden, den förhärdade tystnaden i Riksradion - de förvånade blickar som utbyttes i stugorna i när jag hade svimmat under en låtpresentation.
Tror aldrig jag känt ett större motstånd i hela mitt liv. Det här var absolut ingenting för mig.

 - Annica, är du kvar? Vad säger du?
 - Ja, absolut. Kul!







Miljö - fördomsfulla tanten

Den fördomsfulla tanten i klyschornas tecken.....
Alltså, folk har ingen smak. Ingen stil
Hur mycket glass som helst får dom, barnen. Plaskar upp nedkissat klorvatten så det nästan hamnar på stolarna framför mig. Pöh!
(dalmål?) -Hampus! Hampus - spring inte vid poolen - du kan ramla.Hampus!!
Det är nog den gällaste jävla röst jag har hört.
- Hampus, inte springa - Hampus!
Men människa, använd benen. Gå fram till din unge, hojta inte en halvmil i taget. Och ramlar, det gör nog Hampus ändå.
 Visst - entre,  Hampus pappa, ölmagen skumpar, och lilla hatten med AIK på, som var för liten redan för tio år sedan. Ljummen öl i halvlitersbyttor. Jomen, det är gratis. Som om det är något att sträva efter. Absolut, ge en till lilla frugan - om hon nu har tid att dricka när hon skriker hela tiden.
 Jaha, här kommer paret, han som tror han är Adonis, i röda badbyxor  - lite, lite för små så att glipan kan anar. Fy uttan så osmakligt. Och så hans fru - och jag behöver ju inte nån avisering om att dom är på gång. Den kvalmiga kokosdoften ligger som en hinna över mina näsborrar. Valet att stinka som en en billig efterrätt är för mig totalt vansinne.

-Hampus! Nej, Hampus inte så! Hampus - spring inte. Hampus - slå inte din lillebror!
Men sluta skrik, människa. Och tala rikssvenska!
Dialekter är ett slöseri med ljud, det har jag alltid tyckt. Fy faan.
Lilla käcka familjen ramlar in. Jodå, en fyra barn måste vi ha - tidigt. Och pappa måste till varje pris täcka sin rygg med svarta tatueringar- snirkelisnirk ett datum och så:
Timea...
Milian...
Caspar
Chazandra
Det var ju gamla fina hederliga namn. Vad i hela friden är det för fel på Erik - eller Agneta?
Nä, tjusigt ska det vara - och det ska stoppas in ett z, eller ett h, eller c - för extraordinär tjusighet.
Och säg mig - dessa blaffor av bläck... Varför?
 - Hampus, spring inte! Hampus - men nu ramla du, Hampus!
Men det är väl klart att han trillar, dumma jävla unge. Skriker som en stucken gris för lite, lite blod från knäet. Pöh. Gnällunge - hör till Gällkärring.
Folk har ingen hyfs.

Nu ser jag käcka gaddade pappan igen. Undrar om han är så jädra glömsk att han inte minns sina barns namn eller när dom är födda?
Ursäkta mig käre son. Men pappa behövde spegla sig först - och då stod det ju baklänges. Så det blev ingen födelsedag för dig RAPSAC... eller nä, det är KASPAR du heter?
Pang - jag känner en blöt hård badboll på foten.
Men det är väl ändå fan.
Inte tänker jag kasta tillbaka den.
Hampus! - Hampus - nu slår du lillebror igen.
Men fruktansvärda människa - gå till en logoped!
Ett stråk av kokos och rök sveper förbi - Paret nojsar lite, förmodligen för att visa hela jävla världen att dom vill slicka på varandra.  - hennes 12 cm klackade svarta skor har hamnat i lite poolvatten. Det gör mig lite nöjd. Men vem fan tar på sig högklackat för att ligga vid poolen. Deras cigarettaska flyger förbi - säkert inte mer än några meter ifrån mig. Tack för det - men gråhårig är jag redan, era nikotinberoende apor.
Långa brandbilsröda naglar har hon också - som klor som krafsar i luften. Hur kan utföra något som helst vettig arbete med en decimeter onödig yta utanför händerna? Nä, fyfan.
Jaha, här kommer här Herr Tatuering och hämtar bollen. Nu ser jag även ett Kinesiskt tecken över Cazzzadrahhhs och de andra skitungarnas namn. Tror att det är tecknet för lycka. Jomen - få fyra ungar med utomjordiska namn - kul.
Dessutom har jag hört att om man gör lite fel på tecknet så betyder det löksoppa.
Haha - Jag är en fin farsa.Gubben, Löksoppa, RASPAC!!
 - Hampus! Vi ska äta nu, Hampus!!  Människa - ge dig!
Och nej. En sån där liten en har satt sikte mot mig. En sån där som knappt kan gå - och naken förstås. Och Usch, kletig av nån slags jordgubbsglass runt munnen.
Har föräldrarna ingen hyfs? Inga våtservetter?
Äckligt är vad det är. Och hitåt tar hon sig den lilla.
Jag gör mig riktigt svart i synen och säger:
_ Vad vill du du? Här har du inget att hämta.
Till svar får jag ett rödkladdigt leende och jag känner fruktdoften..
 _ Och vad har du att vara så glad åt?
 - Googlida baaglah
 - Jaha , Googlida baaglah på dig själv du.
Hon lägger en liten hand på mitt lår. Det är mjukt.
Jag rycker till.
Nu kommer Herr Löksoppa springandes. Nej - Herr Tatuering.
 - Oj, jag är jätteledsen, stör hon dig?. Jag var tvungen att ta hand min äldsta, Timea hon har en synskada och jag höll på att hjälpa henne ner i poolen.
 Jag sväljer bort kokosdoften, andas djupt.
 - Gör du det - jag tar hand om Cazzandra.




Jag saknar - gammal skriva, lite omskriven som jag saknar (skrivuppdrag på stranden)

Jag saknar

Jag saknar något att skriva om. Jag saknar en historia. Jag saknar en person som ska berätta.
Men kanske har jag hittat henne.
Hon är 73 och det här är en stund i hennes liv. (en omstuvad bit från ett gammalt, gammalt dokument)


Men var är dom?
Först hade hon lagt glasögonen ifrån sig i bilen, sen på matbordet och en gång hade hon gått så långt i sin vimsighet att hon lagt dom i kylen.  
Kylen är inte direkt det första stället man letar på. Men glasögonen var spårlöst försvunna igen.
Hopplöst att bli gammal, tänkte
hon. Det börjar med glasögonen och slutar väl med att man glömmer namnen på sina barn.
Tänk att stå och ropa Ester till Amelia... Hur dumt skulle inte det låta?

Hon suckade och fick för sig att det var dags för en kopp kaffe. Tofflorna
klafsade mot golvet när hon gick den slitna linoleumstigen ut till köket.
Ett ostädat kaos som vanligt. Högar av odiskade koppar och fat trängdes runt vasken.
Gamla tidningar belamrade spisen och hotade att översvämma diskbänken också.
Hon rotade i skafferiet efter kaffeburken.
Var tusan fanns kaffet nu då?
En våg av ilska sköljde över henne och hon började systematiskt att kasta skafferiets innehåll på köksgolvet.
Pang! Där gick bulgurkornen. Bom! Där sprack påsen med 3 kg ris.
Krasch! En stor burk inlagda gurkor spred en intensiv ättiksdoft över hela köket.
Inget kaffe. Inte nånstans.
Hon satte sig ner i sörjan som bildats på det rutiga golvet. Såg på medan riskornen åkte likt timmerstockar på älvar av gurkvatten.
Jag glömmer allt, tänkte hon. Snart har jag glömt att jag finns.
En lång stund satt hon. Tills det gjorde ont i baken av det hårda plastgolvet. Hon suckade och började långsamt att resa sig. En mödosam stigning, kroppen gjorde ont i den här åldern så fort man suttit still det allra minsta.
På väg upp höll hon sig i en kökslåda och hennes blick föll på ett foto som ramlat ner bakom köksskåpen. Långt in låg det bland dammet och matresterna. Lätt äcklad stoppade hon in handen för att lyfta fram det. Vad i herrans namn var det för foto, och varför hade det hamnat där?

Hennes gamla kropp protesterade när hon åter satte sig ner.  Dammet från köksgömman hade fastnat på hennes tröjärm och hon skakade den. Hon strök svetten ur pannan och upptäckte en något bekant där uppe..
Glasögonen!
Dom satt uppskjutna i panna på henne. Ja, jisses. Som hon letat!
Praktiskt i alla fall, tänkte hon. Då lär hon kanske se vad fotot föreställer. Med en kladdig, darrig hand petade hon ner glasögonen på nästippen och studerade bilden.
En lång vacker kvinna, skrattande i solskenet, ståendes på en altan. Bakom kvinnan skymtade en man med ett vinglas i handen.




Plötsligt sköts hon bakåt i tiden - en väldig våg av dofter, minnen och känslor vällde över henne.
En majdag . En överjordiskt vacker dag - fylld av björkskimmer, maskrosor och solglitter.
Sekunden efter bilden är tagen hade mannen lutat sig fram, lagt en stark arm om hennes midja och viskat i hennes öra:
- Du är min, Annica. Och jag älskar dig så djupt så att jag knappt förstår det själv.

De hade lämnat festen tidigt. Kört iväg till en skogsdunge och älskat i bilen.
Vilt, mjukt, svalt och hett på samma gång.
Efteråt hade hon vevat ner bilrutan med tårna och låtit fötterna glida ut genom fönstret. Och doften av uppvärmd jord, granskog och solgass letade sig in tillsammans med sval luft och fågelsång.

Hon återupplevde stunden där hon satt på köksgolvet. Förnam hans fingertoppar på hennes bröst och luftströmmen runt fötterna.

Imse Vimse Två varianter

Naturvetenskaplig dokumentär:
Här ser vi nu en individ av släktet Arachnea ferensalis, de här små djuren väver intrikata mönster och är en viktig del av ekostystemet här i regnskogen.
När regnsäsongen inträffar - kan vi se hur den här arten får kraftiga problem,
orkanvindarna kan föra med sig regnmängder - vissa dagar så mycket som  200 mm per dygn.
Djuren mister balansen och här ser vi en av dem som tumlat ner i den mörka undervegetation som täcker det här området i Uruguay.
Trots sin storlek bygger den här arten extremt starka nät, så när ovädersperioden passerat och regnskogen åter torkar upp, kan Arachnea ferensalis återta till plats  i det nu glittrande boet, där solstrålar silar ner bland lianerna.


Peter var kraftigt berusad, men hade bestämt sig för att klättra upp i elstolpen och bevisa för tjejen att han minsann var modig.
-Jällarö - kolla här ba! Kolla vad stark jag är.
Hällregnet öste ner, men det tycktes inte bekomma honom.
- Men sluta nu, kom ner igen, du är ju skitfull. Du kommer bara att halka!
Tjejen stod stampande nedanför, blöt och frusen.
Och mycket riktigt - när han kommit ca 2, 5 meter blev vätan för svår. Och han ramlade rakt ner i asfalten.
 - Faaan, aj! Han skrek rakt ut.
 - Har nog brutit foten! Shit vilken grej!
 - Du är ju helt vansinnig, ligg där du och var full. Jag sticker, du får klara dig själv. Du är en loser, du kommer aldrig klara av att klättra uppför nånting. Pucko.
Det blev en haltande hemgång för Peter. Men vet ni?

Nästa dag, i solskenet - och nykter. Så klarade Peter av det.

Dialog. En vill - en behöver. Inga anförande. Claes forts.

DIALOG EN VILL - EN BEHÖVER.
- Claes  - här sitter jag!
-  Hej Charlotta!
 -  Du är sen.
-  Åh, vad roligt att se dig igen.  Du är väldigt fin idag.
- Det var ju kul att du kunde få ur dig en komplimang efter åtta år.
 - Men oj, nu tog du väl i. Jag har saknat dig så mycket.

- Det var ju så dags. Jag har papprena med mig.
-  Ska jag beställa  in kaffe åt oss. Och en sån där god mazarin som du tycker så mycket om?
 - Jag bantar.

 - Så klart - Just,det - du vet ju inte det, men jag har blivit uppsagd från jobbet.
-  Hoppsan. Det var ju särdeles tråkigt, Claes.

- Det har varit ganska jobbigt de senaste veckorna. Väldigt ensamt.
 - Äsch, den här pennan fungerar inte. Fasen. Hur du en penna, Claes?
- Jag har verkligen längtat efter dig. Mycket.
 - Jaså.
-  Och jag har städat upp hemma.
 - Det tror jag när jag ser det. Kan vi titta igenom det här nu. Jag har inte så många minuter på mig.
 - Men du skulle väl inte vara borta förrän klockan två - vi kan väl prata lite i alla fall. Kan inte det vara lite trevligt?
- Vi har inte något att prata om, Claes.
 - Skulle vi inte kunna.... alltså. Jag önskar så att vi kanske....
 - Hade du en penna eller?
 - Kommer du ihåg den där gången på Kreta?
 - Mmm...
 - Då sade jag också att du var fin. Minns du det?
- Claes. Två gånger på åtta år är ingen gång. Kan du ta och skriva på här nu, så vi får det ur världen!
 - Jag trodde jag kunde bygga en tidsmaskin.
 - Förlåt?
 - Äh, det var inget. Här är pennan, ge mig papprena nu.



 - 

Claes, ingenjör, 43 år. En person - ett problem

En person, ett problem. Ingenjör - 43 år
Slipsknuten trilskades som vanligt. Tänk att han aldrig lyckades få till den. Claes såg sig i badrumsspegeln. Det var en mycket trött man som tittade tillbaka. Skäggstubben var redan gråsprängd och vecken runt munnen och i pannan djupa fåror. Och jösses, ögonlocken. När började dom hänga för halva ögonen?
Han suckade djupt, beslöt sig för att strunta i att slipsen såg ut som ett knöggligt snöre och gick långsamt ut i vardagsrummet.
Ritningarna låg kvar på bordet. Fullständigt nerkladdade med pilar, men mest med frågetecken. Ett ögonblick såg det ut som om de hånskrattade åt honom. Ett misslyckande i form av 22 stora skrynkliga ark.
Rummet var ohyggligt ostädat. Och Claes insåg att han mer och mer förstod varför Charlotta hade lämnat honom. Kaffekoppar överallt, en unken doft av smutstvätt och kvarglömda matrester.
Hur länge hade han suttit här inne? Var det redan fyra veckor sedan han fick uppgiften?

Jomen, tiden går fort när man har roligt, muttrade han mellan tänderna  - och puttade undan en gammal pizzakartong så att han fick plats att sitta.
Idag var dagen. I dag skulle han presentera sitt verk. Sin tidsmaskin.
Ett frustande ljud kom över hans läppar. Pfft.. Tidsmaskin...
Så här i efterhand var det ju det fullständigt vansinnigt. Helt jädra galet.
Men känslan, den euforiska känslan där i styrelserummet hade övermannat honom. Övermannat honom fullständigt. Det hade liksom pirrat i honom, som en liten ettrig geting som måste ut.
 - Jag kan uppfinna en tidsmaskin!
Ja, så hade han sagt. Vad som egentligen fick honom, en timid tråkmåns, att plötsligt hoppa upp ur kontorsstolen och triumferande utbrista detta, ja, det var ett mysterium.
Men när han uttalade orden hade en orkan av makt och lycka svept in över honom.
De förvånade minerna och gapande munnarna runt konferensbordet gödde bara känslan ännu mer.
- Jag har tagit fram några skisser redan, de finns hemma!
Nu skrek han fram orden.  Getingen hade vuxit, surrandet  och värmen i kroppen gjorde att han tyckte sig ha glödande ögon. Spottade han inte lite fradga också?
Chefen, Per-Ove,  hade höjt handen för att markera tystnad.  Och det var med darrande stämma han till slut sade:

 - Claes, det du säger nu kan rädda hela vårt företag. 

Uppgift för strandskrivande - som inte blev, tror jag...

Uppgift för tisdag.
Strandläge.

Jag drömmer om...
Jag saknar...
Det här har jag aldrig berättat för någon, men...
Mina superkrafter är....


Välj en eller två.
Ur någon valfri persons perspektiv

80.000 ord, normalroman i Sverige.
300 sidor.
Youngblood Hawke.


Jag saknar mina barn även när dom är hos mig. Jag saknar dom små barn som man lämnar efter sig. Den förstfödde, min älskade son, hans knubbiga lår som jag låtsasnafsade i.  Jag saknar den treåriga lilla stumpan som fick håret klippt av dagiskompisar, som älskade skor och sjöng som en liten klocka. Jag saknar min åttaåring till son, hans allvar, hans sätt att gå baklänges hela vägen till skolan, hans frågor och djupsinne. Jag saknar min sjuåriga dotter med tandgluggar, som med allvar spelade upp stora draman i vardagsrummet. Och min elvaårige filmentusiast, som gjorde en dokumentär om hur tidsresor, och vägrade klippa sig. Alla dom här små ungarna saknar jag. Fast dom är kvar hos mig, så saknar jag alla dom små barn som inte är kvar.

Skiss Bridget Jones första lista bara

Historier värda att berätta:

Vems historia intresserar mig
Vem intresserar mig
Mamma kloster
Kåserier - vilka tidningar

Till vem säger jag:
- en vilket underbart liv hu har haft (förutom Marianne)

Jag? Vilka delar av mitt liv?
Miljonerärerna på hotellet i Palma
Den tyske kaptenen
Det norska swingersparet
Haschfärden i Palma där dom fnissade sig genom satden.
Köpa skor, köpa borste med Lim hon bakom sig
Pengarna stulna
Daryl flygkaptenen -hangarfartyg. Älska på en filkt se solen gå upp över Santa Ponza, ännu ej utbyggt.
Om att inte kunna skriva - måste   -har lovat - 300 sidor.
Att åka bort. mgår med folk istället,. dricka vin, Bridget Jones-aktigt. Så fin. jag är en riktigt författare. Liten stuga - allt jävlar kallt, filt.
Regnarin, får inget skrivet.
Glas vin - utsikt
Kanske grekland t o m

Dag 15 inget skrivet i dag heller.

Beskriv känsla utan att använda ordet

GLAD

Solen glittrar vackert över bukten, och jag strosar över strandpromenaden. Mjukt, lite lojt, men ändå med spänst i benen. Det känns annorlunda den här morgonen, och telefonsamtalet i går har verkligen med det att göra.
- Vi vill gärna träffa dig för en intervju, går det bra klockan 15.30 på tisdag?
Han hade låtit så trevlig. Proffsig, men inte på ett opersonligt sätt.
Tänk, kanske får jag det här jobbet?
Jag skjuter bak hatten i nacken. Folk som möter mig ler och nickar, och jag inser att jag förmodligen också har ett leende på läpparna.
I går jag var så ledsen, tänk att det kan gå åt motsatt håll ändå. Så skönt.

Mitt skrivande är... "Metaforövning"

Metafor. Mitt skrivande är......
Mitt skrivande är ett biljardbord. Där ligger oftast kulorna, både de färgglada  och den vita kulan alldeles stilla. I luften under den bruna lampan som hänger från taket flyger tusen små dammkorn runt i vilsna svängar. På väggen i ett mahognyställ sitter tre köer uppsatta.  En av dom har en tydlig markering längst ner. En urgröpning där spetsen vilat mellan tumme och pekfinger.
Den gröna bordsmattan är sliten på sina ställen. uppruggad i en stillsam rutt mellan vänster vall och right hand pocket. Några mattbitar ser knappt använda ut, som om den blanksvarta sista åttonde bollen aldrig med en klockren träff avslutat något parti just den vägen.
Bordet används sällan, trots att det är tillåtet att spela hur mycket man vill, och när som helst på dygnet.
Någorlunda regelbundet kommer en man in - tar upp den slitnaste kön, suckar och stöter med van hand i väg den vita kulan. Den krockar som alltid emot den röda nummer fem - som studsar mot vänster vall - och glider ner i right hand pocket. Kladunk.
Men så ibland, mycket sällan,  blir det firmafest. Folk flockas runt bordet, skrattar. Alla tre köerna används, den vita kulan får fart - och ner åker både gula 3:an, den gröna nummer 11 - ja, ibland alla färgerna.  Det tjongas in i både left och right hand pocket.  Och efter några timmar drar det stimmande gänget iväg och stänger dörren. Bordet lämnas åter tillbaka till sitt damm, den vita kulan ligger still.
Några gånger per år är det också uppvisningsmatcher. Nervösa, svettiga deltagare turas om, koncentrerade, svärande över en missad enkel stöt. En vinnare utses. En bägare töms. Och nån får gå hem som förlorare.
Men mest står bordet där. Bland dammkornen och tystnaden. Trots att det kan och får användas närsomhelst till både tävling och lek. Fast då måste ju någon komma in och sätta fart på den vita kulan.
Det är en kvinna som äger det vackra biljardbordet. Men hon har aldrig själv lagt den första stöten.

5 viktiga punkter

5 viktiga punkter. (bla från Elizabeth George) "Skriv på!" Kolla efter den boken.
Vad behöver man veta om en romanperson?
1. Innersta behov. (det man inte kan vara utan - bekräftelse kärlek makt?  kännas sig behövd. pengar)
2. Vilket beteende uppstår om 1 inte tillgodoses?
3. Inställningen till sexualitet (barn - inställningen till nyfikenhet, fantasi, lekfullhet?) Hämmad? Inte?
4. Vad har hänt innan? Vad finns i uppväxten, viktigt för mig. Inte beskrivs direkt, men något som format, som behövs för beskrivningen.

5. Vad driver personen just nu?