måndag 9 februari 2015

När min mamma mötte en kines i bastun

Varför jag jobbade på Mallorca. Jo, min mamma mötte en kines i bastun.
Efter att jag återigen stod i hissen upp till mina föräldrar med tillhörigheter i några platspåsar efter att ha återigen blivit utslängd av en i raden pojkvänner, så kände jag mig rätt nere. Mamma sade som vanligt:”Kom in du, bara. Är du hungrig?”
Pappa grymtade nåt om att jag borde banta, kanske. Eller hitta bättre pojkvänsmaterial.

En kväll när vi alla tre hålögt stirrade på nåt Razzel, eller Kryzz eller vad det nu kan ha månne varit som blinkade mot oss ur tv:n, så fick jag en idé.
”Vi kan väl åka på semester?” ”Nån billig sista minuten-resa?”
Pappa frustade till:
”Här finns det inga pengar.”
”Åh, det vore faktiskt riktigt roligt, jag kan ta ledigt en vecka i maj”, kvittrade min ömma moder.
Under nån sekund fick jag extra mod och utbrast:
” Jag kan väl ta ett sånt där resekreditkort. Så köper vi resan på avbetalning?

Sagt och gjort. En vecka bestäms. Jag och mor trippar in till Sveavägen och till Spiesresors kontor. Ty detta var på den tiden man kunde gå in på en resebyrå, titta på kulörta broschyrer och faktiskt tala med någon om en resa.
När vi står i kön säger mamma:
”Ja, du får ta det här nu. Säga att du vill köpa resan på avbetalning”.
”Men, ska inte du prata, jag kan skriva på. Du får prata med de här människorna”
(Jag var ju bara 19 år, stackars mig)
Mamma tittar allvarligt på mig.
”Menar du att du inte vågar köpa en resa till oss?” ”Näha, då blir det väl ingen”
Sen vänder hon på klacken och går ut ur butiken..
Jag stövlar efter, sur som en sjuåring.
Vänder mitt på Sveavägen och stövlar tillbaka. Med mamma i hasorna.

Det går jättebra. Det finns människor som är utbildade och har som jobb att sälja resor på kredit.
Vi siktar in oss på Mallorca, varmt, men inte för varmt. Och också ett ställe där mamma och pappa var på resa redan år 1956. Då blev det tågresa ut i Europa, morfar var anställd på SJ och hade rabatt. Knäckebröd packades ner, och mormor, morfar, mamma, min moster och mammas pojkvän, min far åkte med.
Efter tåg ner till sydeuropa, blev det propellerplan från Barcelona. Måste fråga vad det kan ha kostat på den tiden. För rika, det var dom inte i mammas familj.

Nå, väl hemkommen med mitt blå kreditkort och två glassiga broschyrer samt biljettkuvert blev det fläskben med pommes frittes, ett glas rödvin även till mig och ett lagom muntert bläddrande i katalogen.
Kände mig ansvarsfull, rik och ganska vuxen.

Vi var nog rätt uttröttade den lilla familjen, eller stora, kanske man ska säga.
Efter en härligt inrökt flygresa, ja, både jag och pappa rökte på den här tiden, och satt och bolmade i 5 timmar. Stackars mamma, som ändå ville ha sällskap och fick sitta i eländet.
Vi kom fram på eftermiddagen till ett utmärkt hotell, tyvärr inte lägenhet, men jag har för mig att det fanns ett litet kylskåp. Vi spanade in solstolarna på stranden, hoppade lite i sängarna. Jag skulle sova i bäddsoffan.
Ett snabbt beslut tas om att vi skulle powernappa innan vi utforskade restaurangerna i närheten.
När vi vaknade var det dagen därpå.
Inte mycket att göra – utan krasst konstatera att vi sovit bort en kväll.
Mamma hade ont i nacke och axlar, och frågar i receptionen om det fanns nån bastu på hotellet.
”Inte i den här anläggningen, men i lägenhetshuset intill finns det två bastuar som får nyttjas även av gäster på hotellet” säger en glad flicka i Spiesskjorta och sjal.
Pappa och jag sitter på balkongen och läser när mamma kommer tillbaka efter många, många timmar.
”Det var så märkligt,” säger hon. Jag kom ner till huset och traskade in till basturummet. Öppnar dörren på den ena bastun. Där sitter en kines, och en kvinna.
Jag säger snabbt: ”Oh, so sorry” och slänger igen dörren.
Provar den andra bastun. Där är det alldeles mörkt och kallt.
Bestämmer mig för att jag ändå är rätt oblyg, så jag öppnar dörren till den första bastun igen och frågar:
”Is this a mixed sauna?”
”You are so welcome” säger kinesen med ett leende.
Mamma berättar vidare att kvinnan är en finlandssvensk rättstolk, kinesen är bara halvkines och resten från Mauritius. Han är dessutom ägare till en polynesisk bar dit vi blir inbjudna samma kväll. ”Please, you take your daughter and husband – and I will buy you free drinks”
Tack och lov går ingen av oss och lägger sin innan middagen, utan den intas på ett underbart ställe nere i Palma stad. Lagom glada och goda ramlar vi in hos Laval Lim-hon, som mammas nyfunne bartender-vän heter.
Stället är litet, fyllt av palmer och mörkt trä, en 7-8 bord, samt en lång bardisk. Bakom bardisken står den mycket glada Laval. Leende slår han ut med armarna:
”Mooonica! Hello – so nice to see you!
Vi får omgående en stor träskål ställd framför oss, där hälls det ner juicer och två sorters rom, en skvätt kokosmjölk, samt tre sugrör.
Det är himmelskt gott. Och av spriten känns inte ett dugg.
Vi pratar på och jag hamnar så småningom bakom disken, nyfiken som jag är. Laval lär mig att göra en Pina Colada. Som smakar lika himmelskt. Jag gör även några lite starkare till mina föräldrar, som nu börjar se rätt vindögda och vingliga ut.
Jag börjar prata med en ung man från Madrid, som studerar till litteraturvetare. Vi ger oss in i ett märkligt samtal på engelska om filosofi och olika varianter av vetenskap. Det är väldigt trevligt, men efter kanske en halvtimme tycker jag nog att den unge mannen liksom tappar koncentrationen. Han ber mig att upprepa det jag säger, flackar med blicken och till slut reser han sig upp och frågar om jag inte vill gå ner på diskot som ligger på samma lilla torg.
Jag nickar ivrigt och har glömt både mina föräldrar och att jag inte skulle dricka en till sån där Pina Colada.
Diskot är väl som spanska diskon brukar vara. Trångt, mörkt, stark musik och blinkade lila lampor.
Vi dansar lite håglöst. Eller ja, han dansar lite håglöst. Jag är i mitt esse och kör alla moves jag lärde mig under en termin på Medborgarskolans Jazzdanskurs.
Plötsligt hörs en barsk stämma:
”Signorita” Please – no, no!”
Det står en stor tjock polis på dansgolvet. Han pekar på min klädsel.
Jag tittar ner. Detta var på åttiotalet, så jag är iförd ett par ljust gula snickarbyxor i capri-modell, under detta ett vitt linne med spetskant. Men tyvärr har mina kläder åkt lite på sniskan. Det vill säga ena hängslet har åkt till höger, en axelbandet på linnet har åkt till vänster. Däremellan, ett litet bröst. I full exponering.

Tack Gode Gud för att jag är berusad långt över det normala. Jag slänger in tutten, ler och säger:
”Ooups, so sorry” och kör en ”crosslegger” eller vad nu det danssteget heter.
Samtidigt inser jag varför killen jag pratade med verkade rätt frånvarande. Kan inte vara lätt att lyssna till mina kvasifilosofiska teorier samtidigt som jag blottar mig.

Som om detta inte vore nog kommer min mamma ångandes:
” Jag är jättefull!” ”Och jag hittar inte pappa”
Vi hittar honom i en gränd, och tar en taxi hem.
Sen gick det flera kvällar med glada besök. Och då med något mindre rom, och med mig glatt serverandes bakom bardisken. Laval lär mig Waikiki Tropical (en drink i en hel ananas) Tequila Sunrise, Happy Hour Hula och diverse andra polynesiska drinkar.

Det blir till slut dags att åka hem. Sista kvällen ber Laval mig att slå en signal och komma ner och jobba hos honom på sommarsemestern.
Så tack vare att mamma mötte en kines i bastun fick jag ett annorlunda sommarjobb.
Men det är en helt annan historia.