måndag 9 februari 2015

När min mamma mötte en kines i bastun

Varför jag jobbade på Mallorca. Jo, min mamma mötte en kines i bastun.
Efter att jag återigen stod i hissen upp till mina föräldrar med tillhörigheter i några platspåsar efter att ha återigen blivit utslängd av en i raden pojkvänner, så kände jag mig rätt nere. Mamma sade som vanligt:”Kom in du, bara. Är du hungrig?”
Pappa grymtade nåt om att jag borde banta, kanske. Eller hitta bättre pojkvänsmaterial.

En kväll när vi alla tre hålögt stirrade på nåt Razzel, eller Kryzz eller vad det nu kan ha månne varit som blinkade mot oss ur tv:n, så fick jag en idé.
”Vi kan väl åka på semester?” ”Nån billig sista minuten-resa?”
Pappa frustade till:
”Här finns det inga pengar.”
”Åh, det vore faktiskt riktigt roligt, jag kan ta ledigt en vecka i maj”, kvittrade min ömma moder.
Under nån sekund fick jag extra mod och utbrast:
” Jag kan väl ta ett sånt där resekreditkort. Så köper vi resan på avbetalning?

Sagt och gjort. En vecka bestäms. Jag och mor trippar in till Sveavägen och till Spiesresors kontor. Ty detta var på den tiden man kunde gå in på en resebyrå, titta på kulörta broschyrer och faktiskt tala med någon om en resa.
När vi står i kön säger mamma:
”Ja, du får ta det här nu. Säga att du vill köpa resan på avbetalning”.
”Men, ska inte du prata, jag kan skriva på. Du får prata med de här människorna”
(Jag var ju bara 19 år, stackars mig)
Mamma tittar allvarligt på mig.
”Menar du att du inte vågar köpa en resa till oss?” ”Näha, då blir det väl ingen”
Sen vänder hon på klacken och går ut ur butiken..
Jag stövlar efter, sur som en sjuåring.
Vänder mitt på Sveavägen och stövlar tillbaka. Med mamma i hasorna.

Det går jättebra. Det finns människor som är utbildade och har som jobb att sälja resor på kredit.
Vi siktar in oss på Mallorca, varmt, men inte för varmt. Och också ett ställe där mamma och pappa var på resa redan år 1956. Då blev det tågresa ut i Europa, morfar var anställd på SJ och hade rabatt. Knäckebröd packades ner, och mormor, morfar, mamma, min moster och mammas pojkvän, min far åkte med.
Efter tåg ner till sydeuropa, blev det propellerplan från Barcelona. Måste fråga vad det kan ha kostat på den tiden. För rika, det var dom inte i mammas familj.

Nå, väl hemkommen med mitt blå kreditkort och två glassiga broschyrer samt biljettkuvert blev det fläskben med pommes frittes, ett glas rödvin även till mig och ett lagom muntert bläddrande i katalogen.
Kände mig ansvarsfull, rik och ganska vuxen.

Vi var nog rätt uttröttade den lilla familjen, eller stora, kanske man ska säga.
Efter en härligt inrökt flygresa, ja, både jag och pappa rökte på den här tiden, och satt och bolmade i 5 timmar. Stackars mamma, som ändå ville ha sällskap och fick sitta i eländet.
Vi kom fram på eftermiddagen till ett utmärkt hotell, tyvärr inte lägenhet, men jag har för mig att det fanns ett litet kylskåp. Vi spanade in solstolarna på stranden, hoppade lite i sängarna. Jag skulle sova i bäddsoffan.
Ett snabbt beslut tas om att vi skulle powernappa innan vi utforskade restaurangerna i närheten.
När vi vaknade var det dagen därpå.
Inte mycket att göra – utan krasst konstatera att vi sovit bort en kväll.
Mamma hade ont i nacke och axlar, och frågar i receptionen om det fanns nån bastu på hotellet.
”Inte i den här anläggningen, men i lägenhetshuset intill finns det två bastuar som får nyttjas även av gäster på hotellet” säger en glad flicka i Spiesskjorta och sjal.
Pappa och jag sitter på balkongen och läser när mamma kommer tillbaka efter många, många timmar.
”Det var så märkligt,” säger hon. Jag kom ner till huset och traskade in till basturummet. Öppnar dörren på den ena bastun. Där sitter en kines, och en kvinna.
Jag säger snabbt: ”Oh, so sorry” och slänger igen dörren.
Provar den andra bastun. Där är det alldeles mörkt och kallt.
Bestämmer mig för att jag ändå är rätt oblyg, så jag öppnar dörren till den första bastun igen och frågar:
”Is this a mixed sauna?”
”You are so welcome” säger kinesen med ett leende.
Mamma berättar vidare att kvinnan är en finlandssvensk rättstolk, kinesen är bara halvkines och resten från Mauritius. Han är dessutom ägare till en polynesisk bar dit vi blir inbjudna samma kväll. ”Please, you take your daughter and husband – and I will buy you free drinks”
Tack och lov går ingen av oss och lägger sin innan middagen, utan den intas på ett underbart ställe nere i Palma stad. Lagom glada och goda ramlar vi in hos Laval Lim-hon, som mammas nyfunne bartender-vän heter.
Stället är litet, fyllt av palmer och mörkt trä, en 7-8 bord, samt en lång bardisk. Bakom bardisken står den mycket glada Laval. Leende slår han ut med armarna:
”Mooonica! Hello – so nice to see you!
Vi får omgående en stor träskål ställd framför oss, där hälls det ner juicer och två sorters rom, en skvätt kokosmjölk, samt tre sugrör.
Det är himmelskt gott. Och av spriten känns inte ett dugg.
Vi pratar på och jag hamnar så småningom bakom disken, nyfiken som jag är. Laval lär mig att göra en Pina Colada. Som smakar lika himmelskt. Jag gör även några lite starkare till mina föräldrar, som nu börjar se rätt vindögda och vingliga ut.
Jag börjar prata med en ung man från Madrid, som studerar till litteraturvetare. Vi ger oss in i ett märkligt samtal på engelska om filosofi och olika varianter av vetenskap. Det är väldigt trevligt, men efter kanske en halvtimme tycker jag nog att den unge mannen liksom tappar koncentrationen. Han ber mig att upprepa det jag säger, flackar med blicken och till slut reser han sig upp och frågar om jag inte vill gå ner på diskot som ligger på samma lilla torg.
Jag nickar ivrigt och har glömt både mina föräldrar och att jag inte skulle dricka en till sån där Pina Colada.
Diskot är väl som spanska diskon brukar vara. Trångt, mörkt, stark musik och blinkade lila lampor.
Vi dansar lite håglöst. Eller ja, han dansar lite håglöst. Jag är i mitt esse och kör alla moves jag lärde mig under en termin på Medborgarskolans Jazzdanskurs.
Plötsligt hörs en barsk stämma:
”Signorita” Please – no, no!”
Det står en stor tjock polis på dansgolvet. Han pekar på min klädsel.
Jag tittar ner. Detta var på åttiotalet, så jag är iförd ett par ljust gula snickarbyxor i capri-modell, under detta ett vitt linne med spetskant. Men tyvärr har mina kläder åkt lite på sniskan. Det vill säga ena hängslet har åkt till höger, en axelbandet på linnet har åkt till vänster. Däremellan, ett litet bröst. I full exponering.

Tack Gode Gud för att jag är berusad långt över det normala. Jag slänger in tutten, ler och säger:
”Ooups, so sorry” och kör en ”crosslegger” eller vad nu det danssteget heter.
Samtidigt inser jag varför killen jag pratade med verkade rätt frånvarande. Kan inte vara lätt att lyssna till mina kvasifilosofiska teorier samtidigt som jag blottar mig.

Som om detta inte vore nog kommer min mamma ångandes:
” Jag är jättefull!” ”Och jag hittar inte pappa”
Vi hittar honom i en gränd, och tar en taxi hem.
Sen gick det flera kvällar med glada besök. Och då med något mindre rom, och med mig glatt serverandes bakom bardisken. Laval lär mig Waikiki Tropical (en drink i en hel ananas) Tequila Sunrise, Happy Hour Hula och diverse andra polynesiska drinkar.

Det blir till slut dags att åka hem. Sista kvällen ber Laval mig att slå en signal och komma ner och jobba hos honom på sommarsemestern.
Så tack vare att mamma mötte en kines i bastun fick jag ett annorlunda sommarjobb.
Men det är en helt annan historia.


lördag 11 oktober 2014

Lycka - om en kväll på väg till Sandstensvägen

Grusgången knastrar och kasar runt under mina barns fötter när dom tumlar iväg mot det stora gula huset. Ytterdörren står på glänt, och jag skymtar det varma skenet från kökslampan. skymtar även en åttaåring med tandglugg som på håll redan ivrigt berättar hur hon lagt upp kvällens roligheter:
 - Först ska jag dansa lite - sen ska Emil filma och Matilda gör typ reportage. Och vi får ha chips i vardagsrummet vid synten!
Jag ropar ett "Ta det lugnt nu, så du inte ramlar" till den minsta vars skuttiga ben med små rosa tofflor trilskas lite i den glada galoppen. Fast jag vet att det inte kommer att hjälpa. Den store med luggen, stannar. Låtsas vara irriterad, men hjälper till när lillasyster blir lite för yster uppför stentrappan.
Jag blir ståendes utanför bilen.
Det är en sån där mjuk sensommarkväll. Där jorden blivit varm under dagen och sen doftar ljum och stark livskraft när luften svalnar av.
Dom är hos mig igen. Båda finns under min uppsikt, i min närhet. Dom har kviller och trygghet  i kroppen  - i den absoluta vardagsglädjen av att äta middag hos mina bästa vänner.
Jag inser att jag ler så stort så det nästan gör ont där jag stannat vid garaget. Just nu, just här - är livet fulländat.
Jag lyfter kassen med allt för mycket mat som jag ska laga till i det varma köket - vet att det snart kommer att stickas ett vinglas i handen på mig, en lökkniv i nästa - och sen få frågan "ska jag marinera kycklingen medan du förbereder grönsakerna?"
Jag hör att mina älskade ungar redan har gått in i sin lilla Sandstensvägen-trojka -  en 10 årig självklar och begåvad filmgrabb, en 8 årig dansfantast med en fantasi som vinden och en 6 årig som har ett jubel i kroppen för att hon får vara en del i allt - sång, film, dans. Och med en vuxentrygghet som ligger som en mjuk filt, som en osynlig kram runt hela alltet.
Fnittret klingar som en liten silverbjällra. Dags att att gå in. Skrattar till när jag själv nästan trillar i gruset. Dags att gå upp för trappan
Det är en torsdag, klockan är sex. Och jag är hel. Dom är hos mig. Och ur mig kommer en önskan om att hela livet ska vara så här enkelt. Precis så här enkelt. För just nu upplever jag en lycka som är svår att beskriva. Men jag är hel.

Det här gav mig Magnus en kväll när han stannade mig på grusgången, vi skulle laga kinesiskt, tror jag. Jag hade varit där många gånger själv- men han gav mig orden. Och leendet. Nu är du hel, det är rätt skönt att ha barnen igen, va? Med ett leende som betydde att jag inte ens behövde svara.  Tack för att du såg det




beskriv ett ord utan att avslöja det. Nöjd

Åh, med en suck av belåtenhet sätter jag mig tillrätta i restaurangsoffan.
 - Önskas något mer att dricka efter maten?
 - Nää, tack. Det är så bra.
Är glad att jag gick till träningen tidigare i eftermiddags. Hela dagen får en känsla av tillfredställelse.

Som en katt som slickar sig om munnen efter maten.

Första övning - Annas tankar om att jag åker

Tänk att hon äntligen kom iväg, fast hon inte mått så himla bra. Men jag tror att det blir ett lugn för henne, en plats att vila på, en plats att landa på. Jag har alltid tyckt att Annica borde skriva mer, men hon har väl som vi alla en smula dåligt självförtroende. 
Tror också att det här med att skriva i en grupp, att ha någon som leder och ett schema över skrivövningar kommer att piska henne i rumpan ordentligt.
Skrivande är ju ett både ensamt och oerhört disciplinkrävande arbete. Och Annica har verkligen inte nån disciplin, och inte gillar hon att vara ensam heller. Men jag tycker att hon skriver roligt och målande när hon väl får tummen ur. Förhoppningsvis hittar hon lite verktyg, får lite push och har väldigt, väldigt roligt. Tänk om hon börjar skriva på en bok? Och tänk om hon får vila lite i ett blått hav med en av sina närmaste vänner.

Klyschteatern ger...

KLYSCHOR.

Har inte alla indianer i kanoten.


Kaffekopparna skramlar hemtrevligt. Agda flinar till och lyfter koppen.
 - Har du hör på maken - Harald uppe i byn, han har minsann fått sitt på det torra.
Hennes väninna surplar girigt från sitt fat.
- Nämen, säger du det? Jaha, mycket ska man höra innan öronen trillar av.
 - Såg honom i affären i förrgår. Med nån dam som såg som något katten släpat in.
 - Jaha, se karlar. Det vet man ju hur dom är.
 - Minsann. Men jag tror nog att han har tagit sig vatten över huvudet. Flickungen är ju bara barnet.
Agda slänger ner tre sockerbitar  till i sin kopp.
 - Borde du inte hålla igen lite?
 - Äsch, man måste ju unna sig lite då och då.

Vänninan suckar.
Jaja. Vi kommer säkert att få vatten på vår kran - det där kommer aldrig att hålla, tro mig.
och det säger jag inte för att jag är avundsjuk.
Vissa saker går helt enkelt inte för  sig.
Agda smyger ner en sockerbit till
- Näppeligen.  Man har ju varit med om ett och annat.. så är det.
Nä, dra på trissor.f
Borta bra men hemma bäst.
Nu måste vi tänka på refrängen. Ett useende endast en mor kan älska.
Var fick du luft i från.
Vind i seglen.
Det bara kommer, som flickan sade.
Flika in tonårsgrejer, eventuellt?
Ofta.


Bajsar björnar i skogen.


Mod - otroligt svårt. Inte varit modig, men blev radiojobbet

MOD

Lista i punktform sju gånger när jag varit modig.


När jag gick hem och sade att jag ville separera.
När jag slängde ut alla ungdomar från huset bredvid.
När jag sade ja till jobbet på radion.

Frågan kom lite sådär apropå:
- Kan du tänka dig att vikariera lite?
Den mjuka telefonrösten hos en av mina nära vänner hade fått en glad klang.
- I direktsänd radio?, hostade jag ur mig.
 - Ja, det är bara nån miljon sådär som lyssnar. Ingen fara.
Jag sitter vid bordet på landet, och börjar frenetiskt pilla på fransarna på bordsduken.
Mats röst återkommer
- Annica?
Jag harklar mig och får till slut fram:
- På Sveriges Radio?
Han skrattade högt på andra sidan luren.
- Ja, det är där jag är producent - och har varit i alla år vi har känt varandra.
Kanske gick det två sekunder. Men för mig kändes som en eon av skräck, pulserande magnerver och taskigt självförtroende. Hela min kropp, hela mitt väsen skrek ett NEJ HERREGUD ALDRIG I LIVET. Nej, nej, nej, aboslut inte. Det finns inte en chans att jag vågar. Under detta korta tidsförlopp hann jag föreställa mig precis allt som skulle kunna hända. Allt från de skeptiska blickarna hos gamla erfarna tekniker som flinande synade mig uppifrån och ner - de legendariska programpresentatörerna som fnysande småskrattade bakom min rygg -  till tystnaden, den förhärdade tystnaden i Riksradion - de förvånade blickar som utbyttes i stugorna i när jag hade svimmat under en låtpresentation.
Tror aldrig jag känt ett större motstånd i hela mitt liv. Det här var absolut ingenting för mig.

 - Annica, är du kvar? Vad säger du?
 - Ja, absolut. Kul!







Miljö - fördomsfulla tanten

Den fördomsfulla tanten i klyschornas tecken.....
Alltså, folk har ingen smak. Ingen stil
Hur mycket glass som helst får dom, barnen. Plaskar upp nedkissat klorvatten så det nästan hamnar på stolarna framför mig. Pöh!
(dalmål?) -Hampus! Hampus - spring inte vid poolen - du kan ramla.Hampus!!
Det är nog den gällaste jävla röst jag har hört.
- Hampus, inte springa - Hampus!
Men människa, använd benen. Gå fram till din unge, hojta inte en halvmil i taget. Och ramlar, det gör nog Hampus ändå.
 Visst - entre,  Hampus pappa, ölmagen skumpar, och lilla hatten med AIK på, som var för liten redan för tio år sedan. Ljummen öl i halvlitersbyttor. Jomen, det är gratis. Som om det är något att sträva efter. Absolut, ge en till lilla frugan - om hon nu har tid att dricka när hon skriker hela tiden.
 Jaha, här kommer paret, han som tror han är Adonis, i röda badbyxor  - lite, lite för små så att glipan kan anar. Fy uttan så osmakligt. Och så hans fru - och jag behöver ju inte nån avisering om att dom är på gång. Den kvalmiga kokosdoften ligger som en hinna över mina näsborrar. Valet att stinka som en en billig efterrätt är för mig totalt vansinne.

-Hampus! Nej, Hampus inte så! Hampus - spring inte. Hampus - slå inte din lillebror!
Men sluta skrik, människa. Och tala rikssvenska!
Dialekter är ett slöseri med ljud, det har jag alltid tyckt. Fy faan.
Lilla käcka familjen ramlar in. Jodå, en fyra barn måste vi ha - tidigt. Och pappa måste till varje pris täcka sin rygg med svarta tatueringar- snirkelisnirk ett datum och så:
Timea...
Milian...
Caspar
Chazandra
Det var ju gamla fina hederliga namn. Vad i hela friden är det för fel på Erik - eller Agneta?
Nä, tjusigt ska det vara - och det ska stoppas in ett z, eller ett h, eller c - för extraordinär tjusighet.
Och säg mig - dessa blaffor av bläck... Varför?
 - Hampus, spring inte! Hampus - men nu ramla du, Hampus!
Men det är väl klart att han trillar, dumma jävla unge. Skriker som en stucken gris för lite, lite blod från knäet. Pöh. Gnällunge - hör till Gällkärring.
Folk har ingen hyfs.

Nu ser jag käcka gaddade pappan igen. Undrar om han är så jädra glömsk att han inte minns sina barns namn eller när dom är födda?
Ursäkta mig käre son. Men pappa behövde spegla sig först - och då stod det ju baklänges. Så det blev ingen födelsedag för dig RAPSAC... eller nä, det är KASPAR du heter?
Pang - jag känner en blöt hård badboll på foten.
Men det är väl ändå fan.
Inte tänker jag kasta tillbaka den.
Hampus! - Hampus - nu slår du lillebror igen.
Men fruktansvärda människa - gå till en logoped!
Ett stråk av kokos och rök sveper förbi - Paret nojsar lite, förmodligen för att visa hela jävla världen att dom vill slicka på varandra.  - hennes 12 cm klackade svarta skor har hamnat i lite poolvatten. Det gör mig lite nöjd. Men vem fan tar på sig högklackat för att ligga vid poolen. Deras cigarettaska flyger förbi - säkert inte mer än några meter ifrån mig. Tack för det - men gråhårig är jag redan, era nikotinberoende apor.
Långa brandbilsröda naglar har hon också - som klor som krafsar i luften. Hur kan utföra något som helst vettig arbete med en decimeter onödig yta utanför händerna? Nä, fyfan.
Jaha, här kommer här Herr Tatuering och hämtar bollen. Nu ser jag även ett Kinesiskt tecken över Cazzzadrahhhs och de andra skitungarnas namn. Tror att det är tecknet för lycka. Jomen - få fyra ungar med utomjordiska namn - kul.
Dessutom har jag hört att om man gör lite fel på tecknet så betyder det löksoppa.
Haha - Jag är en fin farsa.Gubben, Löksoppa, RASPAC!!
 - Hampus! Vi ska äta nu, Hampus!!  Människa - ge dig!
Och nej. En sån där liten en har satt sikte mot mig. En sån där som knappt kan gå - och naken förstås. Och Usch, kletig av nån slags jordgubbsglass runt munnen.
Har föräldrarna ingen hyfs? Inga våtservetter?
Äckligt är vad det är. Och hitåt tar hon sig den lilla.
Jag gör mig riktigt svart i synen och säger:
_ Vad vill du du? Här har du inget att hämta.
Till svar får jag ett rödkladdigt leende och jag känner fruktdoften..
 _ Och vad har du att vara så glad åt?
 - Googlida baaglah
 - Jaha , Googlida baaglah på dig själv du.
Hon lägger en liten hand på mitt lår. Det är mjukt.
Jag rycker till.
Nu kommer Herr Löksoppa springandes. Nej - Herr Tatuering.
 - Oj, jag är jätteledsen, stör hon dig?. Jag var tvungen att ta hand min äldsta, Timea hon har en synskada och jag höll på att hjälpa henne ner i poolen.
 Jag sväljer bort kokosdoften, andas djupt.
 - Gör du det - jag tar hand om Cazzandra.