lördag 11 oktober 2014

Lycka - om en kväll på väg till Sandstensvägen

Grusgången knastrar och kasar runt under mina barns fötter när dom tumlar iväg mot det stora gula huset. Ytterdörren står på glänt, och jag skymtar det varma skenet från kökslampan. skymtar även en åttaåring med tandglugg som på håll redan ivrigt berättar hur hon lagt upp kvällens roligheter:
 - Först ska jag dansa lite - sen ska Emil filma och Matilda gör typ reportage. Och vi får ha chips i vardagsrummet vid synten!
Jag ropar ett "Ta det lugnt nu, så du inte ramlar" till den minsta vars skuttiga ben med små rosa tofflor trilskas lite i den glada galoppen. Fast jag vet att det inte kommer att hjälpa. Den store med luggen, stannar. Låtsas vara irriterad, men hjälper till när lillasyster blir lite för yster uppför stentrappan.
Jag blir ståendes utanför bilen.
Det är en sån där mjuk sensommarkväll. Där jorden blivit varm under dagen och sen doftar ljum och stark livskraft när luften svalnar av.
Dom är hos mig igen. Båda finns under min uppsikt, i min närhet. Dom har kviller och trygghet  i kroppen  - i den absoluta vardagsglädjen av att äta middag hos mina bästa vänner.
Jag inser att jag ler så stort så det nästan gör ont där jag stannat vid garaget. Just nu, just här - är livet fulländat.
Jag lyfter kassen med allt för mycket mat som jag ska laga till i det varma köket - vet att det snart kommer att stickas ett vinglas i handen på mig, en lökkniv i nästa - och sen få frågan "ska jag marinera kycklingen medan du förbereder grönsakerna?"
Jag hör att mina älskade ungar redan har gått in i sin lilla Sandstensvägen-trojka -  en 10 årig självklar och begåvad filmgrabb, en 8 årig dansfantast med en fantasi som vinden och en 6 årig som har ett jubel i kroppen för att hon får vara en del i allt - sång, film, dans. Och med en vuxentrygghet som ligger som en mjuk filt, som en osynlig kram runt hela alltet.
Fnittret klingar som en liten silverbjällra. Dags att att gå in. Skrattar till när jag själv nästan trillar i gruset. Dags att gå upp för trappan
Det är en torsdag, klockan är sex. Och jag är hel. Dom är hos mig. Och ur mig kommer en önskan om att hela livet ska vara så här enkelt. Precis så här enkelt. För just nu upplever jag en lycka som är svår att beskriva. Men jag är hel.

Det här gav mig Magnus en kväll när han stannade mig på grusgången, vi skulle laga kinesiskt, tror jag. Jag hade varit där många gånger själv- men han gav mig orden. Och leendet. Nu är du hel, det är rätt skönt att ha barnen igen, va? Med ett leende som betydde att jag inte ens behövde svara.  Tack för att du såg det




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar