MOD
Lista i punktform sju gånger när jag varit modig.
När jag gick hem och
sade att jag ville separera.
När jag slängde ut
alla ungdomar från huset bredvid.
När jag sade ja till
jobbet på radion.
Frågan kom lite sådär apropå:
- Kan du tänka dig att vikariera lite?
Den mjuka telefonrösten hos en av mina nära vänner hade fått
en glad klang.
- I direktsänd radio?, hostade jag ur mig.
- Ja, det är bara nån
miljon sådär som lyssnar. Ingen fara.
Jag sitter vid bordet på landet, och börjar frenetiskt pilla
på fransarna på bordsduken.
Mats röst återkommer
- Annica?
Jag harklar mig och får till slut fram:
- Annica?
Jag harklar mig och får till slut fram:
- På Sveriges Radio?
Han skrattade högt på andra sidan luren.
- Ja, det är där jag är producent - och har varit i alla år vi har känt varandra.
Han skrattade högt på andra sidan luren.
- Ja, det är där jag är producent - och har varit i alla år vi har känt varandra.
Kanske gick det två sekunder. Men för mig kändes som en eon
av skräck, pulserande magnerver och taskigt självförtroende. Hela min kropp,
hela mitt väsen skrek ett NEJ HERREGUD ALDRIG I LIVET. Nej, nej, nej, aboslut
inte. Det finns inte en chans att jag vågar. Under detta korta tidsförlopp hann
jag föreställa mig precis allt som skulle kunna hända. Allt från de skeptiska
blickarna hos gamla erfarna tekniker som flinande synade mig uppifrån och ner -
de legendariska programpresentatörerna som fnysande småskrattade bakom min rygg
- till tystnaden, den förhärdade
tystnaden i Riksradion - de förvånade blickar som utbyttes i stugorna i när jag
hade svimmat under en låtpresentation.
Tror aldrig jag känt ett större motstånd i hela mitt liv. Det här var absolut ingenting för mig.
Tror aldrig jag känt ett större motstånd i hela mitt liv. Det här var absolut ingenting för mig.
- Annica, är du kvar?
Vad säger du?
- Ja, absolut. Kul!
- Ja, absolut. Kul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar