Claes, ingenjör, 43 år. En person - ett problem

En person, ett problem. Ingenjör - 43 år

Slipsknuten trilskades som vanligt. Tänk att han aldrig lyckades få till den. Claes såg sig i badrumsspegeln. Det var en mycket trött man som tittade tillbaka. Skäggstubben var redan gråsprängd och vecken runt munnen och i pannan djupa fåror. Och jösses, ögonlocken. När började dom hänga för halva ögonen?
Han suckade djupt, beslöt sig för att strunta i att slipsen såg ut som ett knöggligt snöre och gick långsamt ut i vardagsrummet.
Ritningarna låg kvar på bordet. Fullständigt nerkladdade med pilar, men mest med frågetecken. Ett ögonblick såg det ut som om de hånskrattade åt honom. Ett misslyckande i form av 22 stora skrynkliga ark.
Rummet var ohyggligt ostädat. Och Claes insåg att han mer och mer förstod varför Charlotta hade lämnat honom. Kaffekoppar överallt, en unken doft av smutstvätt och kvarglömda matrester.
Hur länge hade han suttit här inne? Var det redan fyra veckor sedan han fick uppgiften?

Jomen, tiden går fort när man har roligt, muttrade han mellan tänderna  - och puttade undan en gammal pizzakartong så att han fick plats att sitta.
Idag var dagen. I dag skulle han presentera sitt verk. Sin tidsmaskin.
Ett frustande ljud kom över hans läppar. Pfft.. Tidsmaskin...
Så här i efterhand var det ju det fullständigt vansinnigt. Helt jädra galet.
Men känslan, den euforiska känslan där i styrelserummet hade övermannat honom. Övermannat honom fullständigt. Det hade liksom pirrat i honom, som en liten ettrig geting som måste ut.
 - Jag kan uppfinna en tidsmaskin!

Ja, så hade han sagt. Vad som egentligen fick honom, en timid tråkmåns, att plötsligt hoppa upp ur kontorsstolen och triumferande utbrista detta, ja, det var ett mysterium.
Men när han uttalade orden hade en orkan av makt och lycka svept in över honom.
De förvånade minerna och gapande munnarna runt konferensbordet gödde bara känslan ännu mer.

- Jag har tagit fram några skisser redan, de finns hemma!
Nu skrek han fram orden.  Getingen hade vuxit, surrandet  och värmen i kroppen gjorde att han tyckte sig ha glödande ögon. Spottade han inte lite fradga också?

Chefen, Per-Ove,  hade höjt handen för att markera tystnad.  Och det var med darrande stämma han till slut sade:

 - Claes, det du säger nu kan rädda hela vårt företag.